torsdag 20 oktober 2011

Åsa Moberg "Väninnorna och jag"


Åsa Moberg
Väninnorna och jag
Natur och kultur
 
Det finns något ärligt och rakt över kvinnliga fyrtiotalister. De har sällan falska idéer om sig själva. Man kan tro att det har med mognad att göra, men nej, de var såna redan som unga. Den så kallade bekännelselitteraturen skrevs ofta av kvinnor runt trettio. Vi kvinnor som är födda på åttiotalet tar för oss mer, men vi har inte samma direktkontakt med våra känslor. Vi söker i akademin, i diskurser, i populärkulturen efter den rätta inställningen och vågar inte alltid lita på oss själva. Förutom när vi ritar serier! Serietecknandet, inte litteraturen, har blivit den ventil där min generations kvinnor kan tala rakt och prestigelöst.
 
Jag blir påmind om det nu när jag läser Åsa Mobergs varma bok om kvinnlig vänskap, ”Väninnorna och jag.” Åsa Moberg är kanske den feministiska fyrtiotalistförfattare vars litteratur är mest intim. Hos henne finns ingen spänning mellan jaget och berättandet, de har helt och hållet sammansmält. När andra analyserar Simone de Beauvoirs litteratur jämförde Moberg hennes liv med sitt eget, till exempel. Här skriver hon om kvinnlig vänskap och för samtal med åtta väninnor, bland annat Märta Tikkanen och Birgitta Stenberg.
Vänskapen framstår som en mycket paradoxal relation. Både som vår kanske viktigaste relationsform – Moberg beskriver livslånga relationer som äkta män är svartsjuka på och till och med förbjuder. Men vänskapen framstår också som det vagaste av förhållanden. Eftersom den är befriad från regler och avtal kan två vänner helt sonika glida ifrån varandra utan att behöva göra slut. Plötsligt upphör man bara att ringa varann. Moberg gräver i sin relationshistoria och upptäcker att trettio år senare kan det finnas delade meningar om varför slutet kom. Där den ena minns att de växt ifrån varandra minns den andra ett livsavgörande svek. Något sånt skulle aldrig kunna hända i kärlek.
 
Intimiteten och ärligheten gör att Moberg alltid kommer att vara läsvärd. Men intervjuformen är inte någon bra form för denna bok! Rösterna går in i varann, man har svårt att hålla reda på vem som talar och de viktiga reflektionerna går förlorade i internt prat om femtioårspresenter, maträtter och gemensamma bekanta. Det är ju helt naturligt att samtal mellan vänner artar sig så. I en bok blir dessa samtal däremot ganska ointressanta. Denna väninnebok hade blivit betydligt bättre om Åsa Moberg skrivit den ensam.

DN oktober 2011